Tillsammans är man mindre ensam

Läste ut boken Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda idag. Den är från handlar om några personer i Paris som träffas och börjar känna någon sorts gemenskap. Om man läser snabbt kan det ibland vara svårt att hålla ordning på vem som säger vad, men jag tyckte ändå om boken. Ett tips är att inte läsa baksidan på boken, eftersom saker som händer först efter halva boken avslöjas där. Tur att jag som vanligt inte läser baksidor förrän jag läst ut boken!

Gillade de här meningarna på sid 238 i min pocket:

-Nej. Eller, jo... När jag lyssnar på den här sortens musik, när jag går in i en oerhört vacker kyrka eller när jag ser en tavla som berör mig, en Bebådelse till exempel, då sväller hjärtat så mycket att jag får en känsla av att tro på Gud, men jag misstar mig: det är Vivaldi jag tror på... På Vivaldi, på Bach, på Händel eller på Fra Angelico... Det är de som är gudarna...

"Camille gör sitt bästa för att försvinna. Hon äter knappt, hon arbetar natt som städerska och bor i ett minimalt oeldat vindsrum. Hennes kontakt med andra människor är ångestfylld och begränsad. Philibert de la Durbellière är en stammande men beläst aristokrat som säljer vykort utanför ett museum. En kväll lyckas han övervinna sin plågsamma blyghet och rädda den medvetslösa Camille från hennes utkylda rum. Han installerar sjuklingen i sin stora eleganta våning en trappa ner, fast han rodnar när han avlägsnar hennes feberfuktiga kläder. Snart möter Camille kocken Franck, Philiberts inneboende, som är mycket stilig men butter och ohyfsad. Sakta men säkert börjar de tre att krypa ut ur sina skal.

Handlingen i Anna Gavaldas nya roman utspelar sig i Paris under loppet av ett år. Boken berättar om konflikterna, ömheten, vänskapen, utbrotten, försoningarna och allt annat som händer mellan personer som bor under samma tak. Personer som inte har någonting gemensamt från början och som aldrig borde ha träffats, men som allaharstora hjärtan."